fredag, maj 27, 2005

Ser man på!

Sverige är visst ett starkt märke, nationsmässigt sett. Citat från http://www.sweden.se/templates/cs/News____12055.aspx (20050527): Few other countries manage to maintain such a healthy balance between basic reassurance and a touch of vibrancy, adventure and youthful spirit. Spännande. Omvärlden verkar ha en annan bild av vårt land än vad vi, invånarna, har. Eller är det inte så? Kanske tycker vi att Sverige är ett väldigt bra land, tryggt och säkert? Jag känner mig inte ens särskilt rädd när jag går igenom Rålis sent på kvällarna även om jag skyndar på stegen en aning. Ändå känns det alltid som någon måste bli syndabock när något händer. DN har haft en intressant artikelserie om trygghet, min favoritartikel finns här. Vi är vana vid att allt fungerar, att vår sjukvård är överlägsen (nåja) och att all tänkbar service finns tillgänglig nästan när som helst. Därför blir nog smällen desto svårare att ta när något väl händer. Varför ska inte all denna utmärkta sjukvård hjälpa just mig eller mina närstående? Det måste ju vara någons fel. Men det tillhör den mänskliga naturen att vilja skylla på någon eller något. Jag kan tänka mig att i länder där sjukvård inte är det kanske inte lika självklart att hitta en enskild person att skylla på när det finns en hel samhällsstruktur att anklaga. Men vad vet jag.

Det var väl det jag visste

Jag är grym på att dupera människor. "You are: Emperor Palpatine"
Fniss :) Okej att jag är lite egensinnig ibland, visste inte att det var så illa bara. Man lär sig något nytt om sig själv varje dag. Alltid härligt att veta att jag är en äkta härskare, om än bara för ett tag. Skulle nog bli ganska sur om jag blev en menlös robot. Och Darth Vader, nä. Han var ju så dum att han blev lurad? Det hade jag inte heller gillat. Tror nog Palpatine är mitt inre jag trots allt.

Gör testet själv: http://www.matthewbarr.co.uk/personality/

Eller varför inte göra ledarskapstestet?
Försök matcha mig: Saddam Hussein. Jag är så stolt över att jag följer något slags tema i mina resultat, det måste ju betyda att jag är ärlig?

lördag, maj 21, 2005

Schlager!

Ikväll är det dags för Martin att försvara den svenska hedern. Jag tycker fortfarande att Nanne skulle ha vunnit men man får svälja stoltheten och heja på den som nu blivit utvald till fanbärare. Vem vet, det kanske går riktigt bra för honom? Men jag tror i och för sig alltid att Sverige ska vinna och förstår inte alls att de andra länderna inte ser (hör) vår storhet. Alltså är det en bitter besvikelse varje år när inte tolvorna trillar in i det tempo jag tycker att de ska.

Kvällen kommer alltså innebära schlager men också lite hemlagad potatissallad som jag och A gjort under ett inslag av inspiration. Resultatet är ganska lyckat faktiskt, det är alltid skönt. U kommer också förbi. Barn på gång där. Skrämmande. Hon är först ut bland mina vänner (och även den jag tippat skulle vara först ut) och även om det är en läskig tanke så var det inte någon blixt från en klar himmel. Huvudsaken är att hon mår bra. Däremot kan jag ha mina åsikter om att flytta till en annan stad, även om tankarna mest är egoistiska. Överge mig, det kan man väl inte göra? Men hon har inte så mycket val egentligen när killen bor och jobbar i en annan stad och hon själv egentligen bara har sin lägenhet här i stan. De har redan köpt en ny lägenhet, jag är såååå nyfiken. Centralt och bra, stor och fräsch verkar den också vara.

Idag har jag och A traskat runt stan i tre timmar trots sega skallar och trötta ben sen igår kväll och natt. Inga ledsna ögon här över att vi inte dricker vin till maten ikväll men jag är grymt godissugen som alltid när jag är bakis.

Dags att värma upp rösten!

tisdag, maj 10, 2005

*skrattar än*

Läs detta och känn igen dig i i-landsproblematiken:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_9676613.asp
Ah. Känslan av att göra nåt roligt när man har feber, dunderhuvudvärk och tenta imorgon!
Annat kul då? Ja här i Sverige har vi ju problemet med den främlingsfientliga glassen Nogger. Själv tycker jag nog denna tar priset :) Ingen aning om vem som skapat den, fick bilden skickad till mig. Skrämmande dålig logotypdesign är ju också rätt kul, titta här tex. Försökte besöka Instituto de Estudos Orientais som tydligen är de skyldiga, men lyckades inte. Om någon kan berätta mer är kommentarer välkomna. Själv hittade jag nyheten på Buzz. Sanningshalten får ni bedöma själva.

Vad fördriver jag mer tiden med i väntan på lust att plugga och i försök att inte tänka på exet då? Berglin är alltid rolig.

Suck. Nu försvann ju mitt goda humör. Varför ska killar (aldrig tjejer ;)) komplicera allt genom att:
1. höra av sig 3 veckor efter att det tog slut (alldeles för snart)
2. i telefon påpeka att "men jag vet ju inte om det bara är kompis jag vill vara" när jag med bestämdhet hävdar att det är ganska osmart att försöka vara kompis när man haft en relation eftersom det mest leder till bråk, trassel och sårade känslor. Been there, done that. Min energi räcker nog bara till en exkompisrelation, tror det blir för tilltrasslat i själ, hjärta och hjärna om jag ska försöka mig på två.
3. när vi väl träffas, eftersom jag i min idioti går med på att ta en fika, säga att "det är ju bara kompis jag vill vara". Och inte ge ens en antydan till förklaring på problemet att det helt säger emot vad han hävdat dagen innan?
4. varför ska jag få för mig att säga att "det är inte känslorna som är problemet (bullshit), det är mer att jag aldrig kommer kunna ha en naturlig anledning att höra av mig" när vi ska säga hejdå. Självklart är detta sårande, kan tolkas på olika sätt och får mig att må dåligt. Om jag varit ärlig och sagt att jag faktiskt inte vet om jag vågar försöka vara vänner riktigt än hade det nog inte varit lika jäkligt efteråt men vad ska jag göra? Höra av mig? Det enda bra som kan komma ur det är möjligen att mitt samvete känns något lättare. SUCK. Dessutom tror jag inte ett dugg på att han bara vill vara kompis. Enligt Singelkillen på Aftonbladets hemsida och enligt egna förfrågningar så vill killar ha sex med sina tjejkompisar. Just det. Så visst, jag är smickrad över att vara så pass intressant som person (haha) att han inte vill förlora kontakten med mig (= kan tänka sig att umgås med mig och ev ha sex någon gång). Frågan är om jag är redo för det? Nepp. Men ändå har tanken bitit sig fast i mitt huvud "men det skadar ju inte att ringa och förklara".

Sådan är den, den kvinnliga hjärnan ibland. Men det är mer rationellt än att höra av sig efter tre veckor och inte alls veta vad man vill, egentligen.