På västfronten något nytt

VG på tentan. Jag är grym, ibland åtminstone. En mindre att skriva i augusti. Nu är det bara resten kvar men jag ska glädjas åt detta resultat ett par dagar först.
Annars då..
Veckans överraskning: Robyns låt Konichiwa bitches (ursäkta ev felstavningar.. japanska är inte mitt språk). Wow. Har aldrig gillat Robyn men den låten är cool. Ungefär som The Ark och This piece of poetry is meant to do harm. Grym låt den också, trots att jag ställt mig ganska iskall till arkarna förut. Antagligen kommer väl Robyns låt spelas lika mycket på radio som nämnda ark-låt, dvs några gånger under typ en veckas tid, eftersom den antagligen inte kommer falla folket i smaken.
Veckans ångest: Fortfarande inte svarat på byxans sms. Jag kanske borde göra det? Lyssnade precis på P3 och relationsrådet.. de tyckte det var okej att använda sig av en trampolin, dvs att dejta någon bara för att komma över någon annan. Funderar på att satsa på det, jag står oftast inte ut särskilt länge om jag inte gillar personen ändå så han kommer nog inte bli alltför ledsen när jag väl bestämmer mig för att jag är över X. Dessutom kanske han (byxan alltså) dumpar mig först men det vore väl att hoppas på för mycket.
Veckans väder: Dagens! Wow! Hoppas sommaren stannar några dagar (till slutet av augusti, eller varför inte hela september också) åtminstone.
Veckans tråk: Ska på kurs imorgon. Förflyttningsteknik. Suck.

Intet nytt

Sista tentan avklarad, renovering på gång hemma och en lugn jobbperiod under ett par veckor. De vänner som är utspridda i landet kommer hem och sommaren ser allt ljusare ut. Mest ångest vållar nog, utöver tentaresultatet såklart, träningsbyxan. Ett sms damp ner natten till söndag och jag har fortfarande inte svarat. Vet inte om det är för att det är enklast eller för att jag fortfarande vill vältra mig i min misär eller för att jag är rätt övertygad om att det finns någon därute mer lämpad för mig än han. Antagligen en kombination av alla men jag känner mig inte särskilt snäll. Smålandstjejen är skräckslagen för att jag ska träffa någon ny nu när hon kommer hem för sommaren och visst är det väl smickrande att hon gillar att umgås med mig men hon kunde ju dölja rädslan bättre. Fast så har det väl alltid varit när vi umgås. Om jag börjar prata med någon var det än må vara och vem det än må vara så är det någon som ser ut som ett åskmoln. Egentligen förstår jag henne. Det är jobbigt att se sina vänner försvinna in i partnerträsket.

Men vad är jag rädd för? Det klassiska: våga ge upp sig själv, dela mitt liv med någon annan, rädslan att bli lämnad? Jag har aldrig lidit av brustet hjärta. Har ärligt talat inte ens varit olyckligt kär. Jag har krossat andras hjärtan och det känns ju det med, men aldrig råkat ut för det själv. Kanske är det något undermedvetet, jag satsar min tid på en person jag vet inte är rätt för mig bara för att undvika att bli sårad? Hela min historia ser ut på det viset egentligen. Eller så är det någon slags törst på uppmärksamhet, att jag är som ökensand, jag suger åt mig all uppmärksamhet utan någon eftertanke och det enda jag kommer på att ge som tack är mig själv för en begränsad tid? Problemet är ju bara att det inte fungerar i längden, till slut mår jag ju så dåligt av att vara med en person som inte känns rätt att det gör både fysiskt och pyskiskt ont i hela mig. Och dessutom veta att den andra inte vet. Men man måste gå vidare även efter sånt.

Gå vidare ja. Läste i DN om att plagiat är vanligaste fusket vid högskolor och universitet. Aldrig i livet att jag skulle plagiera. Jag tycker helt enkelt inte att andra är tillräckligt bra :). Jag tycker ofta det är jobbigt att lämna in grupparbeten eftersom det är så otroligt mycket jag skulle omformulera och ändra om bara jag fick bestämma. Det är otroligt vilken dålig svenska många som läser på universitetet har och då menar jag faktiskt andra "infödda" svenskar!

Nationaldag var det igår också. Jag firade väl inte så hemskt mycket men hörde nationalsången på TV och då gick det faktiskt rysningar genom kroppen så jag är nog en av alla stolta svenskar även om jag kan klaga en hel del. Av någon underlig anleding brände visst Afa (tror jag det var) en svensk flagga igår och skanderade "Allt åt alla". Det sa mig inte särskilt mycket. Och de alltid lika välartade gossarna som sympatiserar med den trevliga ideologin nationalsocialismen demonstrerade visst det med. Ärligt talat vill jag inte överlämna den svenska flaggan åt någondera av grupperna. Traditionellt ligger mitt hjärta mer åt vänster än höger men i detta fall duckar jag och undviker båda. Intressant hur förvirrande det kan bli om man ser till den internationella politiken. Republikanerna i USA är ju knappast kända för att vara särskilt vänsterinriktade. Trots detta kallar jag mig republikan, men självklart också demokrat. Men det är väl en viss skillnad eftersom det stora landet i väst är en republik redan från början. Såg kungens tal från Skansen igår och började först rodna våldsamt och fick sedan helt enkelt byta kanal en stund när ehh:andet och tittapåtaletihanden blev för mycket. Tror inte jag hade varit republikan om det inte var för honom faktiskt, sorgligt men sant. Fast han måste ju göra någon nytta eftersom resten av världen tycker så bra om Sverige. Eller vem är det som gör så grym PR för vårt land? Alla utlandssvenskar? Jag menar, om JAG uppfattar kungen som jag gör så borde ju resten av världen också göra det. Tänker inte skriva ut det ord som jag snabbast associerar med ordet "kungen" men den som läser förstår förhoppningsvis vilket jag menar även om ni inte sympatiserar med min åsikt om kungahuset vara eller icke vara.

Och idag är det visst 100 år sedan unionen upplöstes. Det har jag inte firat överhuvudtaget :) Men grattis Norge eller vad man ska säga. Vet inte riktigt hur världen hade sett ut om vi varit en enad nation men jag tycker det är rätt bra som det är. För dig som vill vidga dina kunskaper om en annan nära granne: här är en kort guide till det finska språket. Någon som vet vad "Får ej övertäckas" heter på finska?

Mer världen.. vår nye påve visar sina härliga, liberala åsikter: Enligt den nye påven är äktenskap mellan homosexuella en fejk och ett uttryck för "anarkistisk frihet" som hotar familjens framtid (från Aftonbladet alltså). Inga kommentarer.

Isn't it ironic

Ilska som lagt sig och saknad som väckts på nytt. Då ringer telefonen och killen som har öknamnet träningsbyxan är rösten i andra änden av tråden. Visst, jag ville ju ha uppmärksamhet, vara ihågkommen och känna mig smickrad. Och allt det där fick jag, men inte från den person jag önskade. Ödets ironi kanske. Ska väl känna mig smickrad att någon kommer ihåg mig efter att ha träffat mig en gång och pratat med mig i telefon några gånger för nästan ett halvår sen. Dessutom vill han fortfarande träffa mig. Han måste ha något sjätte sinne som ringer nu, när jag är dumpad och törstar efter att bli uppmärksammad av någon av det motsatta könet. Men det duger ju tyvärr inte med vem som helst. Och att han har ett öknamn kanske inte direkt är ett gott tecken för att det ska gå särskilt bra med honom? Jag tror visserligen att det kan vara ganska hälsosamt att dejta någon annan, det blir nog enklare att gå vidare då. Men jag vill ju inte gå vidare. Jag vill gnugga in min misär ännu djupare in i själen. Riktigt plågas av min ångest. Otroligt korkat, det vet jag och egentligen skulle jag ju vilja träffa någon ny men det är bara så mycket enklare att fortsätta tycka synd om sig själv. Alla som varit i sitsen att pendla mellan känslotorka och saknad vet nog att det är enklare att tycka synd om sig själv än att glömma och gå vidare. Känslotorkan är bara så mycket enklare att hantera än saknaden eftersom jag åtminstone kan inbilla mig att han inte betydde så mycket. Men då blir det desto värre på kvällarna när saknade "comes back to haunt me".