Isn't it ironic

Ilska som lagt sig och saknad som väckts på nytt. Då ringer telefonen och killen som har öknamnet träningsbyxan är rösten i andra änden av tråden. Visst, jag ville ju ha uppmärksamhet, vara ihågkommen och känna mig smickrad. Och allt det där fick jag, men inte från den person jag önskade. Ödets ironi kanske. Ska väl känna mig smickrad att någon kommer ihåg mig efter att ha träffat mig en gång och pratat med mig i telefon några gånger för nästan ett halvår sen. Dessutom vill han fortfarande träffa mig. Han måste ha något sjätte sinne som ringer nu, när jag är dumpad och törstar efter att bli uppmärksammad av någon av det motsatta könet. Men det duger ju tyvärr inte med vem som helst. Och att han har ett öknamn kanske inte direkt är ett gott tecken för att det ska gå särskilt bra med honom? Jag tror visserligen att det kan vara ganska hälsosamt att dejta någon annan, det blir nog enklare att gå vidare då. Men jag vill ju inte gå vidare. Jag vill gnugga in min misär ännu djupare in i själen. Riktigt plågas av min ångest. Otroligt korkat, det vet jag och egentligen skulle jag ju vilja träffa någon ny men det är bara så mycket enklare att fortsätta tycka synd om sig själv. Alla som varit i sitsen att pendla mellan känslotorka och saknad vet nog att det är enklare att tycka synd om sig själv än att glömma och gå vidare. Känslotorkan är bara så mycket enklare att hantera än saknaden eftersom jag åtminstone kan inbilla mig att han inte betydde så mycket. Men då blir det desto värre på kvällarna när saknade "comes back to haunt me".