Allt

Allt är bara så jobbigt ibland. Sönderstressad innan hösten ens kommit till stan. Mobilen viskar, påsar glöms i ena affären, väskan i nästa. Ytterst olikt mig och det gör mig riktigt rädd. Psykiskt välmående är inte direkt det som går igen i min släkt. Vi kan knappast skryta med en lång rad av starka, välmående män och kvinnor. Depression, utbrändhet och schizofreni.

Jag vill må bra. Jag vill vara kär. Jag vill vara lycklig. Jag vill inse att lycka inte är att köpa ett par skor. Jag vill ta mina poäng. Jag vill kunna ta 44 poäng den här hösten utan att dö ung. Jag vill inse att jag inte kan ta 44 poäng utan antagligen kommer stupa halvvägs.

Vadå jag vill? Varför inte leva i nuet? Ta emot det dagen har att erbjuda. Intressanta föreläsningar, småfåglar som kvittrar, skator som låter konstigt, måsar som anfaller. Sluta tänka så kanske sömnen kommer. De människor jag träffat som mår riktigt bra är av två kategorier:

1) De som inte tänker. Överhuvudtaget. Därmed inte sagt att de är korkade, men de reflekterar inte direkt över nuet, framtiden och det som varit. Jag har en sådan vän. Eller kanske en och en halv.
2) De som tänker mycket men är av den lite mer flummiga sorten. Allt har en mening, allt de gör ska ha en mening om än en metaforisk sådan. Inte äta för ätandets skull, utan äta för att det faktiskt har någon form av betydelse. Kanske kan kallas för hippies men finns verkligen sådana idag?

Och jag då?
Jag tillhör bara kategorin som tänker alldeles för mycket och hoppas att alla mina problem ska lösas med lite mer pengar. Kategorin som egentligen vill göra sig av med allt och dra iväg någonstans och se vad som händer där men som är alldeles för jävla feg. Nej, jag hatar inte mig själv. Jag är bara övertygad om att världen har mer att erbjuda. Den kategorin som läser modebloggarna men egentligen tycker det är riktigt sorgligt att alla ser likadana ut. Att skönhet sitter i första, ytliga intrycket. Jag måste ärligt talat hitta mig själv. Har fastnat någonstans mittemellan: Vad kommer alla andra att tycka? och Intellektet är det viktigaste som finns. Vad jag nu menar med det.

Tror det kallas weltschmerz. Eller något liknande. Denna hisnande känsla när man inser att att ens egen existens, det man kallar för JAG inte betyder ett dugg, egentligen. För en nära krets bestående av familj och vänner är jag viktig. Men för världen? Kommer jag förändra världen? Knappast.

Vilken kategori är du?